Valda delar ur                 

VERKLIGHETEN                                                                                                                                                                                 Minnen av ett långt och rikt liv                                                                                                                                                            Sven Törnqvist

"Lisa 6 år sitter på mitt knä och lyssnar till kvällssagan. - Berätta mer, morfar! - Nej, nu kan jag nog inte hitta på mer för i kväll. Men du skulle kunna få höra hur det var när jag var liten. Jag ar 3 1/2 år och höll på att drunkna. Och så berättar jag för Lisa om hur jag en sommar stod på huvudet i ålkistan när vi var hos min moster och morbror på Klockarhyttan. Jag lekte tillsammans med en äldre kusin och jag minns fortfarande hur han låg på knä till höger om mig medan vi blåste med vassrör i vattnet. Jag kommer ihåg den kalla, unkna lukten från vattnet. Jag berättade för Lisa om alla dramatiska detaljer, om hur någon kom och drog upp mig i sista stund. Jag hade en äldre syster som låg svårt sjuk de där dagarna och som någon dag därefter dog i hjärnhinneinflammation."  ........................                                                                                                                        "Klockarhyttan, där vi bodde sommaren 1921, hade varit mina morföräldrars sommarställe. Det ägdes nu av moster Seidi och morbror Sven Johnson. Mor berättade många minnen från detta barndomshem ungefär 4 mil utanför Örebro. Medan jag och mina syskon växte upp var vi ofta och hälsade på våra släktingar där." ............                                                                                "I december 1920 föddes min bror Gunnar och när vi den följande sommaren hela familjen vistades på Klockarhyttan sjuknade Inga i scharlakansfeber. I ett gripande brev skriver far till sin bror Fredrik i början av augusti hur han sitter vid sin dödssjuka dotters bädd. Scharlakansfebern komplicerades av en öroninflammation som sedan i sin tur gav en hjärnhinneinflammation. I fars brev till Fredrik beskrivs hur Inga hade konstant hög feber omkring 40 gr och hur hjärnhinneinflammationen ger nackstyvhet och sedan en allt djupare medvetslöshet. Detta var nu långt innan penicillinet kom och totalt förändrade möjligheterna att bekämpa bakteriella infektioner.                                                                                                                                                      Det har berättats mig hur man under den här sjukdomen på olika sätt försökte hindra smittspridning. Att under sådana omständigheter, samtidigt som mor ammade ett spädbarn, hålla reda på en leklysten 3 -åring var nog inte så lätt. Ingas sjukdom var ju det allt annat överskuggande bekymret, en nästan ofattbar prövning för denna unga familj. Så vitt jag förstått var det ingen i omgivningen som sjuknade i scharlakansfeber, varken något barn eller någon vuxen." ............                       

                                                                                                                                                                                                          "vill jag vända tillbaka till Klockarhyttan. Inte bara på grund av Ingas död där och olyckshändelsen när jag höll på att drunkna har Klockarhyttan en på sätt och vis central plats när jag försöker samla ihop mina minnen.                                                           Mina föräldrar förlovade sig 1911. De hade första gången träffats 1909 på ett bröllop i Örebro. Min mors syster Hanna gifte sig då med Johannes Arén. Till detta bröllop, som mina morföräldrar höll för sin näst aldsta dotter, hade min far blivit bjuden som god vän till brudgummen. Far fick brudens yngsta syster Ingeborg till bordet och det var så det började. Mor berättade om bröllopsmiddagen att hon och hennes bordskavaljer diskuterade den Waldenströmska försoningsläran. Mina farföräldrar Anna och Malcolm Törnqvist var missionsförbundare och Alma och Gustaf Larsson hörde till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Det något säregna konversationsämnet under middagen hindrade tydligen inte att Ingeborg och Gustaf började känna varmt för varandra.                                                                                                                                                                                                Mina föräldrars förlovning firades på Klockarhyttan och det finns en skildring av festen som jag vill återge. Det var första gången mina morföräldrar och mina farföräldrar jämte deras familjer träffades. Min fars bror Fredrik var emellertid inte med, han var just då i Tyskland. Tack vare hans frånvaro finns det nu en utförlig berättelse i ett brev som hans mor Anna, min farmor skrev till honom.

Norrköping 1 augusti 1911.                                                                                                                                                              Min käre gosse!                                                                                                                                                                                                                                      Eftersom de flesta rest åt Säter (mina farföräldrars sommarställe vid Bråviken) nu vill jag berätta för dig om vår resa. Du vet att värmeböljan är här så nu har vi masigt, 35 gr. på tåget. Gustaf , Lisa, Märta, Ellen, Klaes och jag reste1,50 på lördag, ankommo till Hallsberg kl4, tror jag. Emanuel Larsson, 19 år, var där med auton, bara 5 fick rum. Lisa och Märta fick fortsätta till Åsbro station och hemtades der. Vi åkte 1 1/2 mil i susande fart, det var härligt. Pappa och Ann-Mari komo på ett senare tåg. Vi kommo till en förtjusande herrgård och mottogos med öppna armar av herr Larsson, liflig och glad, frun ser ut som en grefvinna, är ofantligt hjertlig och rar, Seidi gift med Sven Johnson och så Aréns och Ingeborg som strålade av glädje. Du förstår att här var ett rigtigt idealställe, der rikedom, smak spårades öfverallt, men äfven allvar och enkelhet. Sedan vi druckit kaffe gick vi omkring öfverallt.".....                                                                                                                                                                                       På qvällen kom Pappa och Ann-Mari susande i automobilen och mottogos också som vi. Ja, det var underligt, vi bara saknade dig så mycket. Söndag var Ingeborgs födelsedag och då skulle förlovningen eklateras. På morgonen när vi kommo ned - (det var förtjusande sofrum deruppe och en härlig sal m.m. dernere) voro alla så högtidliga. Vi fick sångböcker och Ella skulle spela 'AllaHerrens vägar äro..'  När vi stodo färdiga att börja öppnade frun (Alma) dörren till förmaket och Gustaf och Ingeborg stodo der med ringarna redan på.  Så sjöngs då sången och det var både högtidligt och rörande. Jag måste ju gråta litet och när jag såg upp så greto de alla åtminstone fruntimren. Sedan gick då Alma och Gustaf L. fram och slöt dem båda i sin famn, sedan vi och så flickorna och systrarna. Ingen främmande var med och det var skönt, man kände sig med detsamma förbundna med hvarandra. Så åts frukost, så gick vi ut och sutto sedan hela förmiddagen på en förtjusande höjd, der vi också läste och sjöngo kl.12. - Så var festmiddag mde sittande bord för 18 personer. buljong och ostsmörgåsar. Kyckling och grönsaker, jordgubbar och bakelser och grädde, bananer, melon och konfekt. Så kaffe och så gick eftermiddagen så snart. Kl.11 måste Malcolm resa. På qvällen lekte ungdomarna och hade ofantligt roligt, spelade tennis och ett klot-spel 'boccia'. I går reste vi kl.1/2 12 till stationen. Gustaf stannade till nattåget. herr Larsson var ledsen att de ej kunde be oss stanna längre, men hans bror och kompanjon var död, dog på Fredagen och de hade mycket att ordna. - Aldrig ha vi tillsammans haft så roligt och blifvit så mottagna med så stort intresse, vi kände ju ej hvarandra ett dugg, men det gick ju bra att bli bekanta. Hemresan med dess sjudande hetta i de öfverfulla vagnarna drar jag helst förbi. Hoppas Ni har det litet svalare nu der du är. När kommer du hem? Ann-Mari och jag sade ofta till hvarandra på Klockarhyttan: Om vi bara hade Fredrik med.                                                      Farväl med dig. Skrif snart. Gud vare med dig.                                                                                                                               Alla helsa mest Mor"                                                                   

                                                                                                                                                                    tillbaka