Anteckningar under grosshandlare Gustaf Larssons sista stunder, den 29/5 1917, gjorda av Joh:s Arén, en del av Sven Johnson.

 

”Pappa” var det tilltalsord barnen och även vi mågar, respektive hustru fick använda, då vi talade med honom. Därför har detta använts också i dessa anteckningar.

 

Seidi och Sven hade först kommit till hemmet och sjukbädden i Järnvägsgatan 21. Till dem hade han sagt: ”100,000:- kr. ska av barnen fördelas till missionsändamål.”

 

Då Hanna och Joh:s kom strax efter kl.9 f.m., var andnöden mycket svår och rosslingarna i bröstet likaså. Doktor Mossberg trodde, att det nu skulle gå rätt fort mot slutet.

 

Pappa sade nu intet särskilt men nickade mot oss, och hans kärleksfulla blickar talade utan ord.

 

En hälsning från tant Hanna Falk hade anlänt i brev till Hanna (Arén) på morgonen. Den lydde: ”Jesus är nära honom, det vet jag.” Pappa nickade till svar. – En stund senare såg Pappa, att vi hade ”Dagens lösen” uppslagen. Han sade då: ”Ett ord Joh:s” (som höll boken). J, läste då ordet för dagen: ”Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss. Rom.8:31.

 

Om en stund begärde han vatten och tillade med kraft ”men friskt”. Sedan han fått detta sade J.: ”Livets vatten för intet”. Återigen nickade han.

 

När Emanuel och Ebba kom, begärde Pappa att få tala med dem enskilt.

 

Då Emanuel och Joh:s sedan gick ut i serveringsrummet för att telefonera till Ingeborg och Gustaf, sade Pappa till Hanna: ”Det här tycks vara allvarsamt, och jag vore lika glad att få gå hem.” – ”inga blommor eller kransar. Det var så tråkigt att hållas och spika på kransar in i det sista, när Mamma dog.” – ”Doktorn skall ha 500:- minst.” Till Hanna och Seidi: ”John Löthgren skall stödjas.” – Edlas lön är 50:- kr.fr.o.m.maj.”

 

När så Måne och  J. återkommit, framförde J. hälsningar från Ingeborg och Gustaf. Han sade då återigen: ”Det vore skönast att få gå hem och fick till svar: ”Så får vi komma snart efter.”

 

För en liten stund inträdde nu en lindring i plågorna, och då J. var ensam med Pappa, sade han: ”Bistånd på ålderns dag 10,000:- och Stiftelsen 40,000:- kr., det är det viktigaste.” Senare: ”Gud give, att det snart vore slut.” J. sade: ”Tack för all kärlek!” Pappa nickade och svarade: Detsamma!” – J. fortsatte: ”Om Pappa får gå hem, så hälsa alla våra kära, som gått före dem.”

 

Senare gjorde Pappa en del ytterligare förordnanden till Seidi och Sven. Upprepade bestämmelsen om de 50,000:- som han talat med J. om, och vidare: ”Israel 5,000:- och Kina 5,000:-. – Kina har mera framtiden för sig än Stiftelsen.” – Sade jag att John Löthgrens skuld, den skall strykas? Den är upptagen som fordran men….” – ”Lutherska, Kretsförbundet och Ansgarieföreningen.” (Skulle få sina andelar av de 100,000:-.)

Här kommer nu Svens anteckningar:

 

”Om jag hade levat, så är det så mycket jag skulle vilja ge bort till. – Dela, höj och ändra hur ni vill.”

”Edla ska ha 2,000:- och företrädesrätt till ålderdomshemmet.”

”Arvid och Karl ska ni tänka på.”

”Kassören ska ha 1,000:- för allt extra besvär för min skull.”

”Ni får tänka på Lutherska och K.F.U.M.”

”Jag tänker så mycket på Anna och Gustaf, Pettersberg. Tycker det är så synd om dem. 1,000:- kr. till vardera, om ni så tycker.”

 

Kl. 4:15. ”Gud ske lov!”

 

Såg på Emanuel och sade: ”Vi ska mötas hos Jesus.”

 

Joh:s anteckningar:

 

Medan Seidi och Sven åt middag, satt Hanna och Joh:s hos Pappa. Han sade då: ”Hällre höja missionsbidragen. – Stiftelsen minst 50,000:- kr. – Ja, nu kastar jag alla bekymmer på er. Om jag levat skulle missionen ha fått mycket mera.” – Joh:s svarade, att det skall vara oss en glädje, att få söka göra Pappas vilje, så långt vi förstår. Pappa nickade.

 

Seide o. Sven återkommo nu till sjuklägret. Då plågorna syntes svåra, knäppte vi våra händer. På Svens uppmaning ledde Joh:s i bön: ”Herre Jesus. Du som själv gått lidandesvägen, tack att Du vill hjälpa älskade Pappa över dödsskuggans dal! Låt vår älskade Pappa slippa att lida för mycket, och låt honom med glädje gå in i Din härlighet! Tack för allt vad Pappa fått vara för oss och tack för allt vi fått genom och med honom! Amen.”

 

Pappa hade flera gånger sett på klockan. Då Seidi frågade, om vi skulle hälsa Ingeborg och Gustaf, frågade han: ”Kommer de inte hit?” Seidi svarade: ”Jo, men det kanske inte kan bli förrän vid 6-tiden.” – ”Jaså, ja då kommer de väl för sent, eller det kanske inte är så väl, att jag får sluta till dess.” Med anledning härav svarade Joh:s att doktorn har sagt, att det nog inte kan dröja så länge. Då han fick höra att doktorn väntade slutet när som helst, sade han: ”Det var roligt att höra. Gud ske lov! – Hälsa alla kära!”

 

Det var tydligt att meddelandet om den snart förestående hemförlovningen gladde Pappa mycket. Hans ansikte lystes upp och han fick liksom nytt mod. Joh:s sade: ”Vårt liv står dock i Herrens hand, läkarna kunna inte mycket göra.” Pappa log och nickade bifall.

 

Sedan sade han: ”Mina kära, Gud välsigne er alla! Tack för allt!” Då detta hos oss framkallade tårar, sade han: ”Inga tårar!” Joh:s sade: ”Det blir så tomt efter Pappa för oss barn.” Pappa nickade och log.

 

”Jaså, jag får inget mera doktorsbesök!” Seidi svarade: ”Jo, han kan vara här när som helst.”

 

”M a m m a!” med blicken på hennes fotografi.

 

 ”Gud vare tack för så lätt dödsbädd!” – ”Hanna Falk: Jesus är nära!” (Denna hennes hälsning återupprepade Pappa.)

 

Senare: ”Litet Vichy! Ett fullt glas! Nu är det inte skäl att knussla!”

 

Efter en stund – de svåra rosslingarna hade tydligen tilltagit – knäppte Pappa sina händer till bön.

 

Vid ½ 6 tiden blev han mycket sämre, andnöden blev så svår. Pappa knäppte då återigen händerna och vi övriga likaså. Joh:s ledde i bön: ”Käre Frälsare! Hjälp vår älskade Pappa över dödsflodens dal och låt honom få en rik ingång i Ditt härliga rike!” Därpå fick Pappa med möda fram: ”Tack!” (till Gud.)

 

Några ögonblick senare sträckte Pappa ut sina händer mot oss. Seidi, Sven och Ebba fattade den högra handen – Emanuel hade åkt för att hämta Ingeborg och Gustaf – Hanna och Joh:s fattade den vänstra handen. Och så bad Pappa: ”Herre Jesus, jag befaller min ande i Dina händer! Sammanför mina kära barn till ett i kärleken!”

 

Strax före kl.7 bad Pappa att få hjälp för att resa sig upp. Det var Edla och Joh:s som då voro till hands. Med vår hjälp med mest av egen kraft satte han sig då upp i sängen och fick därvid en mängd uppstötningar av kolsyregaser. Begärde så mera vichyvatten och drack begärligt medan han själv höll glaset. Ansträngningen blev dock tydligen för stor och han sjönk tillbaka. Men med detsamma förändrades blicken, döden hade kommit. – Just då stannade Emanuels bil utanför. Ingeborg och Gustaf skynade in till bädden och Ingeborg lutade sig över Pappa och ropade: ”Pappa, älskade Pappa!” För ett ögonblick tycktes medvetandet återkomma, så vi tro, att han kände igen dem.

 

Så var nu alla barnen samlade medan de himmelska budbärarna stilla förde Pappas själ till ”Honom som han älskat utan att se” men nu skulle få skåda i evig härlighet.

 

Därefter – kl. 7:20 e.m. – böjde vi alla knä och flera av oss bådo till Gud, tackande och prisade H o n o m.

 

”O, att jag finge dö den rättfärdiges död, och vare min ände såsom deras ände!”

 

 

 


Vid 1-tiden på middagen kom Faster Thilda på besök. Pappa sade då till henne: ”Jag går till Jesus. Jesus är vägen till himlen. Jag har inte orkat läsa bibeln på sista tiden (lång tid). Det är viktigt att vi tänker på vår frälsning medan vi äro friska.”

 

(Detta är renskrivet av Joh:s i juni 1955.)

 

(…och i sin tur renskrivet av Karin Zätterman i augusti 2009.)

 

 

tillbaka